Hopplöshet & galenskap

Återigen en tröttsam måndag, känns som om man aldrig hinner pusta ut på helgerna, men det kanske är självförvållat. Jag blir rätt less när jag läser tidningarna på mornarna på vägen till jobbet. Man stiger upp och tvingas sätta ner fötterna på det där iskalla golvet nedanför sängen, släpar sig in i duschen och lyckas förhoppningsvis vakna någon gång mellan torkning och tandborstning. När jag väl har tagit mig ut genom dörren brukar det kännas ganska bra, bara 10 timmar kvar, sen är jag hemma igen brukar jag tänka och försöka knata hemifrån med ett leende på läpparna. Inte nog med att det känns tillräckligt tungt att jag är på väg till en arbetsplats som jag förvisso trivs väldigt bra på men med vetskapen om att det kanske, kanske kommer se annorlunda ut om någon månad. Det var nämligen så att den 19 december blev vi förvarnade eller vad man ska säga om ett varsel på 400 personer. Oh yeah känns sjukt bra när det är första riktiga jobbet och allt. Sist in först ut, ringer det några klockor? Jahaja just det sist in det var jag det... *suck

Även om man kanske inte vill ge sken av det så är det väldig tungt att inte veta vad framtiden har i sitt sköte. Jag har kanske inte planerat att spendera en livstid på ett och samma företag men jag vill ha in plats kvar där nu. Det är ett roligt och givande arbete samt att jag har så fruktansvärt fina kollegor som förgyller dagarna. Även om man klappar varandra på axeln varje dag och säger oroa dig inte du blir kvar, du behövs här och även om man försöker inbilla sig själv at man inte kan ersättas så är man ta mig tusan helt maktlös. Jag tror att de bor hjärnspöken i mitt undermedvetna för jag kan inte sova på nätterna och när jag väl somnar ligger jag i någon form av halvdvala. Jag tror nog inte att jag är ensam... oron finns där hela tiden, att bli sysslolös, pengalös, hopplös och tröstlös... Oron över att inte kunna betala räkningarna och på något sätt är jag glad att jag är ensam för ag vill inte ens föreställa mig hur påfrestande alla tankar hade varit om jag hade haft en familj att försörja. Men det som nästan gör mig helt och hållet hopplös är all förbannad jäkla hopplös het vi matas med överallt hela tiden.

På löpsedlarna på vägen till jobbet kan man läsa "2000 till varslade... Ingen rätt till A-kassa... Ekonomins svarta dagar... Flicka mödad... Tant sönderslagen och rånad..." Ohå men god morgon världen vad härligt det var att vakna ännu en morgon och bli matad till bredden med hopplöshet och misär. Tänk om vi kunde få slå upp tidningen någon gång och läsa rubriker och artiklar som kan inge någon form av hopp istället för att bryta ner det. Jag menar det kan väl för fasen inte bara vara dåliga saker och skandaler i Hollywoodkändisarnas liv som är värda att skriva om.

Varför fokuserar vi alltid på sådant som är dåligt? Det är verkligen galenskap, för det vi gör ä ju att sakta men säkert trycka er oss själva i den där lilla bubblan och så går vi runt och är rädda för allt och all runt omkring oss för tänk om det är en mördare eller en parasit som försöker nästla sig in i våra liv och rasera allt det där vi har bygg upp. Men den riktiga boven i det hela är ju vi själva, skrämseltaktiken fungerar tydligen bra, det är ju för bövelen vi själva som har skapat media och omskapar fenomenet varje dag så varför väljer vi att måla världen svart?

Jag menar inte att det bara är dåligt att skriva om dåliga saker, men frågan är varför vi väjer att fokusera på det, det är juh som att kasta in handduken direkt. För att inte tala om alla dubbelmoraliska artiklar, först skrämmer vi läsaren genom att skriva hur mycket pengar folk förlorar på sina aktier och besparingar, i USA uppmanar man till och med folk att ta ut pengarna från banken för att de ska få behålla sina korvören för att på nästa sida totalomvända och skriva så här kn du pruta i butiker under finanskrisen, fynda fynda skynda skynda. Stressmoment ja, vad tusan ä det man ska tro på? Skulle vi spendera pengarna eller hålla i dem? Blev jag av med jobbet eller fick jag ha det kvar? Jahaa oki men beröva oss vår värdighet också när ni ändå är igång.

Jag blir trött, jag blir arg och jag känner mig som en hopplös liten myra i rymden jag vill försöka se saker och ting rent faktamässigt när det är jobbigt inte skrämseltaktiken, den gör folk hysteriska och skapar ångestladdade vibrationer i luften som jag helst vill vara utan...Och tanken ar slagit mig så jäkla många gånger att pengar, finans, ekonomi you name it är ett mänskligt påfund, borde i inte då kunna skapa något som förhindrade dessa typer a kriser? Vi kan flyga till månen men vi kan inte överleva...?

Nu vet jag inte riktigt vad det blev av det där men, men... Över och ut.

Respekt?

Nu är jag nästan lite ledsen, jag satt här och skrev på mitt första inlägg i den här bloggen och så råkar jag av någon anledning tryckte på någonting så att allt försvinner. Jag hade skrivit ett riktigt långt inlägg skall tilläggas. Ja ja hur som helst skrev jag att jag har haft en helt underbart fantastisk helg i goda vänners lag, trevliga restaurang och krogbesök och idag har varit en superfin söndag. Jag vaknade helt obakis efter en mycket lång och dansfylld lördagsnatt och jag hade nog faktiskt ett leende på läpparna tills jag satte tårna på det där iskalla golvet nedanför sängen... då ville jag inte kliva upp längre. Men, men det blev stan istället i alla fall. Sallad på Sandy's och biokväll med finaste flicksen. Tack för en underbar helg.

Hur som haver skrev jag mitt första inlägg som försvann helt spårlöst om tanklösa och respektlösa människor och hur trött jag är på att vi snarare är elaka mot varandra än snälla. Vad grundar jag mina tankar på? hmm... ja efter en incident på tunnelbanan i fredags natt tappade jag lite respekt för mänskligheten, speciellt packade matchosnubbar som tror att de äger hela världen, då de rent av hånade en stackars ung kille som vågade vara sig själv och som borde få all cred i världen för att han har en sådan självrespekt och säkerhet att han vågar gå ut i kvinnokläder. För skam den som ä annorlunda eller? Kanske hade killen bara varit på maskerad, men av att utläsa hans ansiktsuttryck så tog matchosnubbarnas kommentarer som nålar i en nåldyna på denna harmlösa unga kille som kanske hade haft en riktigt fantastisk kväll med sina vänner tills han satte foten på tunnelbanan och blev behandlad som en fluglort och helt utan respekt av människor som inte ens har en aning om vem han är.

Kommentarerna och fulheten hos dessa berusade trångsynta matchistiska äckel blev till slut så hårda att jag inte kunde hålla käften. Och inom loppet av en sekund så tror jag att de där elaka jäklarna tappade både hakan och modet, för det var många ogillande blickar som hade dem i sin uppmärksamhet.Efter denna incident har jag inte slutat att tänka på varför vi gör sådana saker? varför tar vi oss rätten att kränka en annan människa på detta vis? Mår vi bättre själva av att trycka ner andra människor i skorna och spotta och spy lite galla över dem. Vad fanns det för anledning, kille var ju bara sig själv, närvarande på en tunnelbana på väg någonstans, skall han bli smutskastad för det? jag mår illa av sådant och skäms nästan för att vara människa när sådana saker inträffar.

Hur ofta hör man inte elaka kommentarer lämna folks läppar? Jämför det med hur många gånger du har hört trevliga kommentarer eller komplimanger från en främmande människa på tunnelbanan, i hissen eller på gatan. Nej jag tror faktiskt att listan över dumma kommentarer väger över och det är så tragiskt. Är det inte skönare att ge någon ett leende på läpparna genom fina ord än att bringa ångest och kanske tårar genom hårda vassa ord som skär som nålar i huden. Kanske lyckas man trycka på folks svaga punkter, kanske lyckas man bryta ner en människa genom en elak kommentar, det vet vi inte för vi ser inte allt annat där bakom den fasaden vi bygger upp utåt. Jag skulle bara vilja ta en nål och spräcka sönder alla dessa bubblor vi springer runt i. Det är dags att vi lyfter blicken från marken och ser varandra från en ljusare sida. Det kanske är svårt, men jag ska ta mig tusan försöka...

Nej nu blir jag nästan lite less... Jag har i alla fall trotts dessa tankar haft en jäkligt bra helg, den bästa på väldigt, väldigt länge i alla fall och jag har helt underbara vänner som jag håller av väldigt mycket, det hopas jag att ni vet :) Vi får ta och göra om detta snart igen för det här var en favorithelg som ja gärna kör i repris. Tackeli tack för att ni finns.


Över och ut...