Hopplöshet & galenskap

Återigen en tröttsam måndag, känns som om man aldrig hinner pusta ut på helgerna, men det kanske är självförvållat. Jag blir rätt less när jag läser tidningarna på mornarna på vägen till jobbet. Man stiger upp och tvingas sätta ner fötterna på det där iskalla golvet nedanför sängen, släpar sig in i duschen och lyckas förhoppningsvis vakna någon gång mellan torkning och tandborstning. När jag väl har tagit mig ut genom dörren brukar det kännas ganska bra, bara 10 timmar kvar, sen är jag hemma igen brukar jag tänka och försöka knata hemifrån med ett leende på läpparna. Inte nog med att det känns tillräckligt tungt att jag är på väg till en arbetsplats som jag förvisso trivs väldigt bra på men med vetskapen om att det kanske, kanske kommer se annorlunda ut om någon månad. Det var nämligen så att den 19 december blev vi förvarnade eller vad man ska säga om ett varsel på 400 personer. Oh yeah känns sjukt bra när det är första riktiga jobbet och allt. Sist in först ut, ringer det några klockor? Jahaja just det sist in det var jag det... *suck

Även om man kanske inte vill ge sken av det så är det väldig tungt att inte veta vad framtiden har i sitt sköte. Jag har kanske inte planerat att spendera en livstid på ett och samma företag men jag vill ha in plats kvar där nu. Det är ett roligt och givande arbete samt att jag har så fruktansvärt fina kollegor som förgyller dagarna. Även om man klappar varandra på axeln varje dag och säger oroa dig inte du blir kvar, du behövs här och även om man försöker inbilla sig själv at man inte kan ersättas så är man ta mig tusan helt maktlös. Jag tror att de bor hjärnspöken i mitt undermedvetna för jag kan inte sova på nätterna och när jag väl somnar ligger jag i någon form av halvdvala. Jag tror nog inte att jag är ensam... oron finns där hela tiden, att bli sysslolös, pengalös, hopplös och tröstlös... Oron över att inte kunna betala räkningarna och på något sätt är jag glad att jag är ensam för ag vill inte ens föreställa mig hur påfrestande alla tankar hade varit om jag hade haft en familj att försörja. Men det som nästan gör mig helt och hållet hopplös är all förbannad jäkla hopplös het vi matas med överallt hela tiden.

På löpsedlarna på vägen till jobbet kan man läsa "2000 till varslade... Ingen rätt till A-kassa... Ekonomins svarta dagar... Flicka mödad... Tant sönderslagen och rånad..." Ohå men god morgon världen vad härligt det var att vakna ännu en morgon och bli matad till bredden med hopplöshet och misär. Tänk om vi kunde få slå upp tidningen någon gång och läsa rubriker och artiklar som kan inge någon form av hopp istället för att bryta ner det. Jag menar det kan väl för fasen inte bara vara dåliga saker och skandaler i Hollywoodkändisarnas liv som är värda att skriva om.

Varför fokuserar vi alltid på sådant som är dåligt? Det är verkligen galenskap, för det vi gör ä ju att sakta men säkert trycka er oss själva i den där lilla bubblan och så går vi runt och är rädda för allt och all runt omkring oss för tänk om det är en mördare eller en parasit som försöker nästla sig in i våra liv och rasera allt det där vi har bygg upp. Men den riktiga boven i det hela är ju vi själva, skrämseltaktiken fungerar tydligen bra, det är ju för bövelen vi själva som har skapat media och omskapar fenomenet varje dag så varför väljer vi att måla världen svart?

Jag menar inte att det bara är dåligt att skriva om dåliga saker, men frågan är varför vi väjer att fokusera på det, det är juh som att kasta in handduken direkt. För att inte tala om alla dubbelmoraliska artiklar, först skrämmer vi läsaren genom att skriva hur mycket pengar folk förlorar på sina aktier och besparingar, i USA uppmanar man till och med folk att ta ut pengarna från banken för att de ska få behålla sina korvören för att på nästa sida totalomvända och skriva så här kn du pruta i butiker under finanskrisen, fynda fynda skynda skynda. Stressmoment ja, vad tusan ä det man ska tro på? Skulle vi spendera pengarna eller hålla i dem? Blev jag av med jobbet eller fick jag ha det kvar? Jahaa oki men beröva oss vår värdighet också när ni ändå är igång.

Jag blir trött, jag blir arg och jag känner mig som en hopplös liten myra i rymden jag vill försöka se saker och ting rent faktamässigt när det är jobbigt inte skrämseltaktiken, den gör folk hysteriska och skapar ångestladdade vibrationer i luften som jag helst vill vara utan...Och tanken ar slagit mig så jäkla många gånger att pengar, finans, ekonomi you name it är ett mänskligt påfund, borde i inte då kunna skapa något som förhindrade dessa typer a kriser? Vi kan flyga till månen men vi kan inte överleva...?

Nu vet jag inte riktigt vad det blev av det där men, men... Över och ut.